Kultur:Väst
Debatt:
Film är inte längre bäst på bio
Qu'est-ce que le cinéma? undrade den franske filmteoretikern André Bazin för femtio år sedan: vad är film?
iPhone med bokomslag. Montage: Finn HensnerFör Bazin hade filmkonsten förmågan att genom långa tagningar framkalla ett slags objektiv verklighet på bioduken, ett synsätt som i vår hypermediala vardag knappast längre håller streck. Varenda femåring vet ju att film numer är bilder man spelar in med mobilen eller familjens kamera och sedan visar direkt eller redigerar på datorn.

Men vad är egentligen film? Frågan aktualiseras förstås när Göteborgs filmfestival nu drar igång. Filmfestivaler är populära; där är film en del av en större upplevelse. Men idag beräknas annars ungefär tre procent av vårt filmtittande äga rum på biografer. Publiksiffrorna faller; dock inte drastiskt. Snarare är det så att vår generella bildkonsumtion ökat markant. Vi ser på film som aldrig förr. Men film är inte längre bäst på bio. 97 procent av tittandet sker på andra mediala plattformar. Ett tag såg det ut som om biograferna skulle konkurreras ut av VHS, DVD och olika slags hemmabiosystem. De stora skärmarnas tid förefaller emellertid vara förbi. De har istället kompletterats av bärbara datorer, iPoddar eller mobiler – så kallade MIDs (Mobile Internet Devices) – vilka har online som defaultvärde och alltid är uppkopplade mot webbens digitala moln av innehåll. Under 2009 tror man att det kommer att säljas uppemot en miljard sådana apparater. De flesta inom branschen menar därför att rörlig bild online snart kommer att dominera filmutbudet på samma sätt som den klassiska televisionen fått ge vika för ett webbaserat bildflöde. Och som den snabbast växande sajten i webbens historia leder förstås YouTube utvecklingen. Flera yngre filmskapare menar också att materialet på webben äger ett slags fräschör som biografen inte längre förmår tävla med.

I skarven mellan femtio- och sextiotal halverade televisionen svensk biopublik. Idag är det webben som radikalt förändrat medielandskapet. Ändå fortsätter den svenska filmpolitiken att plöja i samma gamla fåror. Istället för att satsa på stöd till rörlig bildproduktion oberoende av plattform beträffande såväl ”kvalitetsfilm” som public service, så försöker man förgäves upprätthålla en imaginär distinktion mellan film och rörlig bild. Men vad film är – är helt enkelt inte längre entydigt. Andre Bazin, en av grundarna till filmtidningen Cahiers du cinéma, arbetade för ett halvt sekel sedan idogt på att höja filmens konstnärliga legitimitet och särskilja den från dåtidens alltmer dominerande bildmedium – televisionen. Samma motoffensiv ägde rum hos oss; bildandet av Svenska filminstitutet 1963 var exempelvis en direkt följd av TV. Samtidigt innebar televisionen då en helt ny plattform för produktion, distribution och visning av rörlig bild. Paradoxalt nog gällde det även film – 70 procent av tidig TV utgjordes faktiskt av filmade inslag. Filmbranschen borde därför dra lärdomar av mediehistorien. Film är en del av de nya medierna och mediekonvergens utgör inte bara ett dystopiskt hot – det innebär också nya kreativa möjligheter.

Pelle Snickars

Publicerad: 2009-01-21



Kommentera:

Rubrik:  
Inlägg:  
Ditt namn:  
E-post (publiceras ej):