Det senaste decenniet har mycket hänt på den kulturpolitiska arenan. Från att kulturen har setts som en arena för bildning eller uppfostran av goda medborgare ses kulturen allt oftare som en källa till ekonomisk utveckling. Städer och regioner, sägs det, behöver ett spännande och vibrerande kulturliv för att kunna konkurrera på den globala marknaden. Kultur blir plötsligt i centrum för flera politiska och ekonomiska beslut. Städer som Gävle och Lund har investerat miljoner i att bara ansöka om att bli en europeisk kulturhuvudstad – vinnaren får vara beredd att satsa ännu mer. I Göteborg har Göteborgskalaset omvandlas till kulturkalas och alltfler städer satsar på att bygga konstmuseer och operahus. 

Kulturen upplever med andra ord en renässans. Ändå är det något som skaver i den nya omfamningen av kulturlivet. För vad händer med kulturen när den skall bli ekonomiskt lönsam? Och vad händer med kulturproduktionen när det skall vara en del av marknadsföringen av en stad eller region?

Barcelona är ett tydligt exempel på denna tvetydiga utveckling. Länge har Barcelona varit känt som för sitt pulserande och toleranta kulturliv och marknadsföringen av staden har också tagit fasta på föreställningen om Barcelona som en kulturstad. Konsekvenserna har blivit att det tidigare frodiga kulturlivet har ansats i kanterna, homogeniserats och kommersialiserats.

Problemet är att när kultur används för marknadsföring och representation vill ofta politiker och planerare ha kontroll över vilken bild av staden som kulturen representerar. Den obekväma, kritiska och oordnade kulturen riskerar att motas undan till fördel för kultur som passar in i den officiella imagen. En annan konsekvens är att planeringen av ”kulturella stadskvarter” tenderar att bli förvillande lika. De kommer att fungera som ett slags kulturell motsvarighet till köpcentret eller nöjesparken - man vet vad man har att förvänta. Tryggt och snyggt förpackat men alltför förutsägbart. Om städer verkligen vill ta sitt kulturliv på allvar måste de skapa utrymme för kulturen att frodas på sina egna villkor. Annars löper vi risken att få ett kulturliv som är urvattnat och bekvämt.