Kultur:Väst
Var finns det personliga modet i kulturpolitiken?
Vi lever i en region som har en kulturpolitik, något vi dagligen har anledning att yvas över: Vi boende här har i olika former möjlighet att ta del av tankar och erfarenheter, att samlas för att lyssna, njuta och förfäras.

Samtidigt förvånas jag över hur tyst det är. Varför sägs bara det vi redan vet? Varför upprepas i olika tonarter det redan färdigtuggade?

Och jag tänker på hur vi konstnärer uppmanas av kulturpolitiker att handla i samklang med den kulturpolitiska agendan. Vår verksamhet ska bidra till att göra människor lyckligare och mer produktiva. Vi ska vara mångkulturella, jämställda, genusmedvetna, allt som ett mått på konstens och kulturens existensberättigande. Kulturpolitik som friskvård och som redskap att föra fram lämpliga tankar och önskvärd moral. Det vi gör ska vara lagom kul och lagom fruktansvärt. Därutöver lägrar sig rädslan för tankarna bortom det vi vet och redan kan. Det blir tyst.

Var finns det personliga modet? Var ställs de avvikande meningarna fram för skärskådan och förundran? Var blottläggs de ytor som vi om tio år ska upptäcka och ta spjärn emot? Var finns den kulturpolitik som stöder den konstnärliga verksamhet som vill något mer än att bekräfta det som redan sagts?

En stark kulturpolitik borde vila i ambitionen att praktiskt stödja den konst som inte ser ut som och upprepar sig själv utan artikulerar de bortstötta erfarenheterna, de som inte fick plats inom ramen för honnörsbegreppen som för tillfället är på dagordningen, de obekväma och politiskt inkorrekta utsagorna, de som skaver och svider. En stark kulturpolitik borde stödja konstnärer och konstnärskap i större utsträckning och politiskt korrekta projekt i mindre. Den borde bistå med lampor och snitslade banor att lysa upp de stigar som bär till konstformer som har sitt centrum i periferin. Den borde stå upp och saktmodigt försvara behovet av det obegripliga, ännu inte färdigdefinierade, av tankar och handlingar som är på väg.

Mod finns, både hos oss konstnärer och hos våra besökare. Fattas bara en modigare kulturpolitik.
 
Fia Adler Sandblad
 
Publicerad: 2008-10-22


Kommentarer:
Kulturpolitik på villovägar
Åter får jag samma känsla, allt som är nytt är en potentiell fara, allt som är oväntat ett förmodat hot. Min bild av kulturen som den fria tankens tillflykt håller på att suddas ut, istället framträder en ganska osmickrande tycka–rätt mentalitet som tycks genomsyra stora delar av kultursvären.
Och jag undrar om det är de ekonomiskt tuffa tiderna som ger mig, olönsamma människa, känslan av att inte vara berättigad att ställa krav i samhället, i så fall kanske friheten kommer tillbaka och kulturpolitiken kan bli en språngbräda, så snart världsläget stabiliserats...




Annika Bohlin, Vesslerna
2008-10-27 20:51

Kommentera:

Rubrik:  
Inlägg:  
Ditt namn:  
E-post (publiceras ej):