Söndagen 21:e september censurerar Kulturförvaltningens nytillträdde chef Björn Sandmark en del av Riksteaterns utställning 2 New Days of Hip Hop:
Tre konstnärer förbjöds måla varsin duk inför publik på Järntorget.
Under ett samtal (Talkbox/SpotCity, 22/9  i Brunnsparken) säger Sandmark att graffiti är en etablerad konstform, men eftersom Riksteatern inte har ett åtgärdspaket till sin utställning och inte tar ansvar för eventuella smittorisker kan den inte tillåtas.

Trots att Riksteatern samtidigt anordnade en debatt, verkar Sandmark tycka att konstnärerna jobbar med en så pass hotfull estetik att den inte kan visas offentligt. Förlängningen av detta resonemang blir att det måste finnas ett socialt åtgärdspaket för varje teaterföreställning, utställning, bok eller film. 

Är det Kulturförvaltningens roll att censurera konstnärer och institutioner?
Borde den inte tvärtom skydda konstnärernas yttrandefrihet och arbeta för ett tolerant kulturklimat? 

För att förbli lojal överenskommelsen som gjorts inom nätverket ”Trygg, vacker stad" i Göteborg om att inte tillåta "ytor till utsmyckning" agerar Kulturförvaltningen på ett sätt som med största sannolikhet strider mot vår grundlagsskyddade yttrandefrihet.
Att tre konstnärer målar varsitt verk på en temporärt uppsatt duk under ett par söndagstimmar är inte olagligt. Vems intressen är det Kultförvaltningen bevakar?

Den lojalitetskris som Kulturförvaltningen här uppvisar utgör en fara mot den konstnärliga friheten och yttrandefriheten i Göteborg. Den hotar inte bara graffiti.
I ett Göteborg som dras med verkliga problem i form av segregation och kriminalitet har man gjort frånvaron av graffiti till en symbol för att staden är ”trygg och vacker", och att man har staden ”under kontroll“.
Men, vad betyder det? Och för vem?

När Riksteatern avslutar sin turné efter att ha turnerat i 10 svenska städer kommer de 30 dukarna som målats att ställas ut. Göteborgs tre dukar kommer att gapa tomma.
Rena. Och trygga.

Meira Ahmemulic och Tobias Barenthin Lindblad