|
”Det sker dagliga
mirakel på lekterapin”
Sjukhusclownerna Mattis och Jojo smyger sig in på rum nummer fem. De är försiktiga, för det är barn de inte träffat förut. Men snart är isen bruten.
¬Vad mycket folk det var här då! Men var ska jag ligga? Här finns ju ingen plats för mig! säger Mattis och låter lite ledsen. Barnen skrattar. Föräldrarna också. För en stund kan de glömma bort varför de är där. De kan glömma att det gör lite ont i armen efter det där fallet från gungan, eller att det bultar i den infekterade stortån.
Vi befinner oss på en akut vårdavdelning på Drottning Silvias barnsjukhus i Göteborg. Barnen här stannar inte så länge på sjukhuset och det är första gången de träffar sjukhusclownerna, som under masken heter Martin Högberg och Johannes Fuchs. De är skådespelare och finansieras bl.a. av Insamlingsstiftelsen för Drottning Silvias barn- & Ungdomssjukhus. Clownerna är också en del av projektet BUSKUL som bland annat syftar till att alla barn och ungdomar på Sahlgrenska Universitetssjukhusets alla enheter ska få tillgång till kulturella upplevelser. Utgångspunkten är barnkonventionen, att alla barn har rätt till att delta i det kulturella och konstnärliga livet. Men också att man ser på kultur som en del av vården och rehabiliteringen. Att kultur helt enkelt kan vara läkande.
- Vi märker ju hur barnen slappnar av när vi kommer in. Vi frågar aldrig hur de mår, utan står utanför vården och jobbar med det friska, säger Martin Högberg, som nu är inne på sitt tredje år som sjukhusclown.
Med fantasins hjälp tar de med sig barnen in i en ny värld. De jonglerar, trollar och sjunger. Blåser såpbubblor och berättar sagor.
- Här får vi vara väldigt lyhörda och känna efter vad som passar olika åldrar. Men också att vi känner av hur sjuka barnen är, att det är okej att vi kommer in i rummet.
Clownerna lägger sig alltid på en lägre nivå än barnen, de gör sig dummare och mindre, för att barnen ska slappna av och känna att det är de som bestämmer nu.
- Många är väldigt sjuka och hamnar ofta i situationer de inte har kontroll över, men när vi kommer är det de som får känna sig stora och att de kontrollerar situationen.
Victoria Klaiber är lekterapeut på lekterapin och en av eldsjälarna bakom BUSKUL-projektet. Förutom sjukhusclownerna, som för övrigt varit ett inslag på barnsjukhuset flera år innan projektet startade, har man nu tagit ett helhetsgrepp på kultur i vården. Ett helt stall med artister som representerar alla konstformer samarbetar med sjukhuset. Bland annat Göteborgs symfoniker, Göteborgsoperans dansare och Älvsborgsteatern dyker upp i olika konstellationer både på rummen och i lekterapin. Dessutom har man anställt en studiomusiker i samarbete med Musik i Väst, som musicerar och spelar in skivor med barnen, och en musikterapeut, som använder sig av musik som ett verktyg i kommunikationen med barnen.
Hur ser ni att barnen mår bättre av kultur?
- Vi kan inte mäta om barnen mår bättre, men jag ser, säger Victoria Klaiber.
Tre saker framhåller hon. Den första är att det friska i barnen kommer fram, något hon märkt inte minst i sin egen roll som artist, när hon sminkar barnen.
- Jag får upp dem på banan igen. Fast de mår så dåligt, så fokuserar de på det friska när de för en stund får bli någon annan.
Victoria Klaiber har också märkt att barnen faktiskt får en smärtlindring genom kulturupplevelserna.
- Vi ser dagliga mirakel här. Barn som mår så dåligt att de inte orkar gå ur sängen, som vi lockat hit när det varit aktiviteter, går ofta själva utan hjälp tillbaka. Det blir en helt annan unge som går härifrån.
En tredje sak hon märkt är att barnens kommunikation förändrats. Här kommer det fria valet, som clownerna berättade om, in igen.
- Det är inte som i skolan där barnen inte får välja själva vad man ska göra. Här är det tvärtom, att de får välja helt själva; att skriva, måla eller spela. Eller att bli sminkad med ett djuransikte. Om man är varg eller lejon för en stund är sminkningen det andra ser först, inte droppställningen eller rullstolen. Då blir de också annorlunda bemötta.
Anna-Lena Bjarneberg
|