Berättarrörelse på frammarsch
Så har det varit bokmässa igen:
Tusentals berättelser samlade inom hårda pärmar.
Men det var den muntliga berättelsen som kom först.
Och den lever fortfarande.
Ta berättarkvällen i torsdags, förra veckan, till exempel.
Den yngste var nio och den äldste över 80.Muntligt berättande är en nygammal konstform under utveckling: det är ämnet för den här artikeln. Kanske borde den ha presenterats muntligt istället. Skrivaren får nöja sig med text på datorskärm, för hon är just skrivare och inte berättare. Det gör att hon har tid på sig att sortera bland bokstäverna, och att redaktören kan korta i efterhand.
Med en muntlig berättelse är det på annat vis.
Berättaren talar flödande och fritt ur minnet. Språket skapas i stunden och i mötet med lyssnaren. Den starka närvaron i nuet blir själva nerven.
Hur gör de? Vi besökte Bagaregårdens kulturhus i Göteborg och höstens första öppna berättarkväll.Bygger på arketyper
Det var en varm och sommarlik kväll, hösten kändes mycket avlägsen. Folk kom och gick: några hade ärenden till biblioteket och vallokalerna, andra ville gå på sykurs, de var kvinnor, eller spela schack – de var män.
Tiden för berättarna var satt till nitton noll noll.
- Man vet aldrig i förväg hur det blir och det är ett värde i sig, sa Tine Winther som ordnade med stolar och tände värmeljus längst in i hörnrummet, medan ett doftstråk av nybakad kaka nådde fram från caféköket.
- Berättelser är som kraftkällor, sa hon också.
Att Tine Winther är berättare har att göra med att hennes föräldrar skötte om ett ålderdomshem i Danmark. Där, bland många gamla människor och deras minnen, växte hon upp, ”det var en fantastisk barndom”.
Berättelserna blev centrala i hennes liv.
- Nu använder jag dem också i mitt arbete som symbolpedagog och mental tränare, förklarar hon.
Muntligt berättande bygger ofta på sägner och sagor som ”alltid” funnits och som har samma grundtema världen över. De är arketypiska, det vill säga, de är en sorts urbilder av människans sätt att tänka och känna, som förs vidare i generationer.
Lusten kommer förstFaktum är att det är berättelsen som skiljer människan från djuren.
Inga andra djur grubblar över existensen hemligheter, förklarar Peter Gärdenfors, professor i kognitionsforskning i Lund i Forskning&Framsteg nr 3 2006. En evolutionär förklaring kan vara att mening krävs för att underlätta långsiktigt arbete. Och mening hämtas ur de myter och berättelser som människor använder sig av för att leta förklaringar till hur universum skapats.
Gärdenfors listar de tre viktigaste drivkrafterna i jakten efter mening: lusten att berätta kommer först. Behovet av att se orsaker är nummer två och viljan att se levande varelser bakom skeendena, nummer tre. Allt detta är tätt sammanvävt i människans kognitiva maskineri.
Ingen berättare är den andra lik. Alla har sin röst, och sina favoritberättelser. Tine Winther, till exempel, tycker om historier som berör, och väcker tankar.
- Människan har alltid en egen kraft, hon själv väljer vem som ska bestämma över hennes liv, förklarar hon.
- Det vill jag förmedla.
Höstens öppna berättarkvällar på Bagaregårdens kulturhus är ett exempel på hur berättarrörelsen arbetar.
Expertberättare
Ett annat är ”Berättelser vid elden” under bar himmel i Slottsskogen i Göteborg, i sommar för tionde gången. Sammanlagt 700 åhörare lyssnade till 28 berättare och musiker.
Ulf Ärnström vann tävlingen BerättarSlam och gick vidare till den nationella slamtävlingen som avgörs på Fabulera Storytelling festival i Stockholm i oktober.
Ulf Ärnström är professionell berättare.
- Jag arbetade först som psykolog, det vill säga jag var utbildad lyssnare, när jag upptäckte att jag kunde berätta själv också. Jag trodde jag var originell när jag bestämde mig för att leva på berättandet, men det visade sig bara att jag var extremt trendkänslig.
Detta var på 80-talet, då den narrativa revolutionen drog igång inom den akademiska världen. Berättelsens betydelse återupptäcktes. Så vad är då en berättelse? En abstrakt akademisk förklaring kan vara: en modell av ett (för människan meningsfullt) händelseförlopp, till skillnad från en rapport, till exempel, eller en teknisk beskrivning.
Ulf Ärnström föreläser på skolor och företag av alla möjliga slag - lite varstans där en expertberättare behövs.
Tappat talekonsten
Så till exempel har han i tre års tid tillsammans med lärare och elever arbetat med ett språkprojekt på Sandeklevsskolan i Bergsjön i Göteborg. I Bergsjön har många elever andra språk än svenska som modersmål och det finns ett behov av och ett intresse för språkutvecklande arbetssätt.
- Att använda sig av muntliga berättelser är en sådan metodik, förklarar han. Berättelser väcker frågor hos eleverna.
- Men jag är livrädd för att det ska klassas som ”kultur”, då blir det till en dekoration som man inte slösar utbildningstid på. Skolan måste inse berättandets betydelse för inlärningsprocessen, att det är ett förvånansvärt effektivt sätt att skapa motivation.
Svenskarna har tappat bort talekonsten litegrann, menar han och jämför med skolan i Canada som lär tioåringar hålla tacktal.
Skrönor och lögner
Att den muntliga berättarkonsten trängts undan har att göra med den allmänna läsekonstens genombrott. Folk får sin lust på berättelser tillfredsställd genom böcker. Moderna medier som radio och tv och numera internet förmedlar berättelser dygnet runt. Men ny teknik riskerar att göra oss till passiva mottagare, sägs det också och här kanske vi kan hitta en förklaring till berättarrörelsens framväxt: människors har fortfarande ett starkt behov av att berätta - och lyssna - i levande möten med andra.
En bra berättelse ska gärna låta som om den formuleras i stunden. Samma historia berättas på olika vis varje gång, berättaren släpper förlagan/boken/texten och skapar egna nya bilder.
- Om jag övar före, övar jag bara på de fyra första raderna. De är å andra sidan mycket viktiga, säger Ulf Ärnström.
Han gillar skrönor. En skröna är en absurd lögnberättelse som börjar realistiskt och skruvas upp - nu ljuger han, tänker lyssnaren, jag undrar när han började med det?
- Sådant går egentligen bara att göra live.
Johannes i Skephult
Och nu tar vi oss ett snäpp bakåt i tiden: till Ramnaparken i Borås.
Det var i våras, den tredje maj och en riktigt fin kväll. På Gästgivaregården bjöd Henrik Hallgren, arkeolog, museipedagog och berättare tillsammans med Sabina Henriksson, berättare, artist och pedagog, på föreställningen ”När träden kunde tala”.
Vi sågs i parken utanför.
- Berättarrörelsen ligger i tiden, förklarade de.
Förr fanns professionella berättare som vandrade runt i bygderna. De lekte med språket och använde ofta sånger och instrument. Det var ur deras profession som teatern växte fram.
Henrik och Sabina arbetar i samma tradition. Utgångspunkt är att berättelsen är grunden för våra liv. Enkelheten är kvaliteten. Berättelsen bygger mycket på bilder, man berättar vad man ser.
Sabina är folkmusikant och har spelat och berättat sedan hon var tonåring.
- Musiken förstärker berättandet. Och binder ihop. Ger lyssnaren en chans till eftertänksamhet.
Henrik Hallgren prövade som skådespelare men fann museivärlden i stället och förenar båda delar i det muntliga berättandet.
- Jag vill att mitt berättande ska beröra lyssnaren. Att de ska känna förundran över världen efteråt – wow.
Inne i Gästgivaregården hade nu publiken samlats för att lyssna: ”Johannes i Skephult hette en man som bodde i skogarna utanför Borås…” ”…han låg i ett slemmigt drypande träsk…” ”… nu drog han sin kniv…” ”…när plötsligt dörren öppnades”
Att Borås just fått ett eget berättarsällskap är också ett tecken i tiden.
Alla som vill berätta är välkomna. De som vill lyssna också.
Från nio till åttio år
Den här (skrivna) berättelsen avslutas nu på Bagaregårdens kulturhus 14 september.
Det strålande sensommarvädret visade sig ha stark dragningskraft. Publiken var mindre än den är mörka höstkvällar.
Fyra, fem berättelser blev det i alla fall och den vane lyssnaren, nioårige Johan Blom som aldrig missar en berättarkväll, var nöjd med kvällen trots att han inte berättade något själv den här gången. Över 80-årige Jan Cederlöf hade säkert kunnat berätta många historier till.
En lyssnare utbrast spontant: jag blev chockad när jag märkte att jag kunde berätta. Hon hade gått på en av de workshops och kurser som Berättarsverige erbjuder.
Till slut. Frågan, varför blir man berättare, har ett enkelt svar:
Att berätta goda historier är ett oöverträffat sätt att fånga människors intresse.
Text: Pia Naurin